Från 1907 och fram till idag...
De är små, de är läskiga och de håller till vid centrum. De pockar på uppmärksamhet, de vill få dig att plocka fram plånboken. Det går inte att neka. Det är ju trots allt för en god sak. Men de är så många. Vem ska man välja? Vems blick ska tindra och vem ska besviket vända ansiktet bort?
De är små de är olika varje år och fästes någonstans på jackan. De är gjorda av papper och man sticker sig lätt på dem. Man tappar dem lätt. Fast det är ju trots allt för en god sak. Det finns lite olika varianter att välja på. Ska man ta den dyra eller ska man välja en enklare variant?
Majblomman med sina säljare. Våren är här!
Förklädd stillhet
Klockringning. Kören, präst och kyrkvärdar går in i procession. Kören ställer upp i koret (alltså på led, de ställer ju alltid upp!) och sjunger. Fridfullt. Det har blivit dags för första psalmen. Nummer 522 i vår svenska psalmbok. "I Guds tystnad får jag vara", börjar den. Vi har bestämt att kören ska gå och sätta sig under psalmens förspel. Jag sätter mig på orgepallen och vrider om nyckeln för att starta. BRÖÖL! (låter det). Helt utan att jag snuddar vid vare sig tangenter eller taster (pedalerna eller "tramporna" som en bekant sa, kallas så.) Jag stänger av. Trampar på tasterna för att få bort toner som eventuellt "hängt sig". Prövar igen. BRÖÖL! Nej. Idag vill orgeln inte spela med mig. Jag bestämmer mig för att överge den och ska lite smidigt vrida mig av orgelpallen och korsa koret för att komma på plats vid flygeln. BRAAK! Jag river ner två stora orgelböcker som jag lagt på pallen. Hehe, ler jag mot präst, församling och kör. Tassar lite förläget bort till pianot och börjar spela psalmens förspel. Tittar på kören. Det är ju nu de ska gå och sätta sig. Men det är som att de kommit av sig. De står kvar. Inget att göra. Psalmsången startar: "I Guds tystnad..." DÅ börjar kören gå. Fortsättningen "...ordlös, stilla utan krav..." hörs inte då 25 personer förflyttar sig över stengolv ner till kyrkbänkarna. Vi borde haft psalm 11 vers 2 i stället. "När jag hör åskan röst och stormar brusa...". Vi får ta den nästa gång.
Här dansar fru Gurka
Jag har ju tidigare fastnat för och ifrågasatt påståenden som "frukt är godis", mjölk är livet" och liknande uttryck. Här kommer ett nytt. "Du är vad du äter". Till exempel skulle jag just nu vara "en smörgås med rökt kalkon och en tallrik cornflakes" då. Inte speciellt exotisk. Är jag nyttig då? Hyfsat. Smörgåsen var grov, nämligen. Fast någon grönsak är jag inte. Undrar vilken grönsak jag skulle vara. Till frukost - Gurka. Den är både frisk och fräsch. Och smal. För det är väl det man ska vara. Sen har den ett ganska hårt och skyddande skal och gömmer det bästa inuti. Dessutom är det en av Sveriges populäraste grönsaker.
Om man äter godis är man en gottegris. Det stämmer faktiskt även med dagens påstående. I alla fall fall om man äter godis som innehåller gelatin. För det kommer ju från grisen. Och smakar i sitt rätta sammanhang gott. Alltså är man vad man äter! Fast så här års är det mer marsipangrisar som gäller...
En skakande upplevelse
Det har gått lite knackigt med renhållningen den sista tiden. Inte så att min personliga hygien orsakat allmän otrevnad (vad jag vet) men det här med tvättandet har inte gått helt smidigt. Jag har utnyttjat min systers och svågers tvättstuga i Rågsved vilket i och för sig förenat nytta med nöje men samtidigt satt en viss prägel på vårt sätt att umgås.
Min trevlige hyresvärd tyckte inte att detta var exemplariskt utan tog på eget initiativ tag i saken och köpte in en tvättmaskin med torktumlare. Plötsligt en dag stod den bara här. STOR och SKRYMMANDE i mitt lilla badrum, men med tanke på min egen hyfsat nätta kroppshydda ändå möjlig att ta sig förbi i riktning mot toastol eller dusch. Det vara bara det att det behövdes en rörmokare och en elektriker.
Så var det dags! Jag väcktes abrupt upp ur min skönhetssömn (tror att hantverkare arbetar TIDIGT i ren elakhet) av att elektrikern knackade på. Det visade sig att han hade flera timmars arbete framför sig. Han var en liten man i sina bästa år. Rörmokaren däremot var inte fy skam... men som sagt det var elektrikern som var den som skulle underhålla mig på min lediga dag. Det skulle dras en trefas. Och då behövdes det borras och grejas. Eftersom tvättmaskinen ska vara placerad i badrummet lyftes dörren bort så det var ju inte direkt läge för att ta en dusch... Ej heller för andra badrumsaktiviteter. Men plötsligt behövde elektrikern lätta på trycket och han var inte så blyg så innan jag hunnit hitta ett ärende ut hörde jag hur det skvalade inne i det dörrfria badrummet! Jag var inte riktigt lika ogenerad och dessutom lite... överraskad! Men men. Så småningom var i alla fall instalationen klar och äntligen kunde jag tvätta!
Jag slängde i min första tvätt. Det verkade gå bra. Ända till det var dags för första sköljningen. DÅ hörde jag en mindre jordbävning nalkas. SOM det skakade. Maskinmonstret hoppade omkring och det var knappt att jag med min fulla kraft kunde hålla emot så pass att inte väggar och golv skadades. Dessutom var ju både vattenslangens och elkabelns länd begränsad. Jag kämpade med all den styrka min kropp kunde uppnå. Maskinen skakade. Jag skakade. Det dundrade och smällde. Och inte nog med det. JAG blev så skakad att jag nu i skrivandets stund fortfarande har huvudvärk och ett molande illamående. Men som det heter, vill man bli fin får man lida pin.
Liten tuva hjälper ofta stor äng
Små, små saker kan man bli stort glad över. Som att en busschaufför inte stämplar remsan för att kortavläsaren är trasig vilket egentligen inte påverkar oss som bara ska få en stämpel. Eller som att en annan busschaufför helt enkelt låter bli att stämpla bara för att... jag vet inte... för att jag log och var trevlig kanske... Det är inte det att jag tjänar en massa pengar på det för en stämpel är ytterst marginell. Det är själva gesten. Någon vill ens väl helt utan att man förtjänat det! (Den senaste meningen blev nästan som hämtad ur en predikan. Prästpoäng till mig ;) Andra saker är glädjas över är att bli mött vid bussen av en vän, få "havremjök" i kaffet, en kram av ett barn eller bli framsläppt i kön på Coop. Kom härom dagen gående utanför jobbet och mötte ett glatt par av den lite annorlunda sorten. Mannen som hade Downs syndrom tittade upp på mig och log så innerligt att jag log för mig själv flera minuter efteråt.
Tur att det finns lite oförtjänt värme där ute i världen, trots allt!
En vanlig dag?
I dag hade jag en plan för dagen. Den var enkel. På förmiddagen (jag gick upp vid halvelva så det var förmiddag till tre) skulle jag fixa födelsedagspresenter. Fick för mig att vidga mina vyer och dra till Haninge. Det är lite större än Tyresö så mina förhoppningar var att hitta det jag sökte där. Men tomhänt lämnade jag Haninge C köpcentrum och hittade slutligen det jag tänkt mig i Tyresös eget. Så mycket för den åkturen. Att det dessutom skulle bli fler åkturer samma dag var inget jag kunde listat ut.
Planen för eftermiddagen var inte bara en sysselsättning för nöjets skull utan helt nödvändig. Städning. Och en grundlig sådan. Jag hade precis slängt in lite mat i min pytteugn med enbart undervärme och dragit på mig gula plasthandskar för att med våld få bort spår av förre hyresgästen ur kylen när... Den nämnde står utanför dörren. Han var här för att hämta gammal post av min hyresvärd och ville bara dubbelkola att inte jag tagit in något av hans brev. Det hade jag icke. Försökte slita av mig gummihandsken på höger hand så jag i alla fall kunde hälsa. Det tog sin tid. Sådana där handskar har en tendens att fästa.
Det förre hyresgästen och jag talades vid en stund (alltmedan min vänstra hand fortfarande var prydd av en gul plasthandske), och han berättade att han haft lite problem med sin bil men hoppades att den i alla fall skulle få honom ända hem. Vi sa "hejdå" och jag fortsatte med mitt. En stund senare såg jag ut genom fönstret och ser då en öppen motorhuv. Ännu lite senare knackar det på dörren och den så kallade "förre hyresgästen" ber att få låna telefonen för att ringa sin sambo och berätta att han inte kan ta sig hem.
En liten parentes följer nu: Varje måndag kväll har min hyresvärd ett gäng glada amatörer på besök och de spelar "jazz" i några timmar. Samtliga parkerar på hans smala uppfart vilket gör att har man sin bil innanför, vilket jag naturligt har, kan man inte komma ut om inte alla gubbarna flyttar sina bilar. Naturligtvis ville mitt hjälpsamma jag gärna göra en insats för mänskligheten och samtidigt få min något hjälplöse gäst på så att säga rätta vägar. Men för detta var jag beroende av att bilen så jag helt enkelt kunde skjutsa hem honom.
En och annan bilintresserad har kanske börjat fundera kring vad som egentligen hänt med den icke fungerande bilen. Och jag fick en utförlig förklaring och sammanfattar det i att en gummidel av en rem som ska bidra till att batteriet laddar upp hade gått sönder. TYP. Så det fanns en viss chans att bilen skulle komma en bit om batteriet laddades upp. Vilket det gjorde alltmedan jag serverade ett antal koppar kaffe, åt min kvällsmat (jag frågade men min gäst hade ätit) och städningen förblev obemannad och lägenheten sunkigare än någonsin.
Två timmar senare: Så småningom hade det jazzats färdigt en våning upp. Jag och min besökare kunde äntligen börja den spännande resa som gick ut på att vi skulle köra så länge hans bil höll och sedan eventuellt bogsera resterande sträcka. Jag skulle alltså bogsera. Med min lilla bil. Jag kan inget om bogsering. Men vi hade tur. Efter cirka två mil dog bilen men då var den redan hemma på sin egen parkering!
Så jag lärde mig inget om bogsering i kväll. I stället tog jag fram min vän TomTom (GPS:en) som förde mig tillbaka till ett väntade hem i kaos. Trots att jag bara hade lust att slänga mig i TV-soffan tog jag ut dammsugaren på en motionsrunda!
Så det blev trots allt en hel del gjort idag. Dessutom har både jag och min lilla bil pimpats. Jag har fått färg på fransar och bryn, "pinglan" har fått rost behandlat, ny klädsel och en rattmuff. Så nu matchar vi höstens färger som definitivt är på intågande!
Inte den tonen!
Det är detaljerna som gör det, på gott och ont. Till exempel, jag säger bara till exempel, ska någon ska spela på en begravning i ett kapell, och det i kapellet "bara" finns en orgel (om det åbäket verkligen kan kallas så...). och de anhöriga specifikt önskar ett pianostycket och ber om hjälp att få dit ett elpiano. Den nya kyrkomusikern, skulle kunna vara jag, frågar vaktmästarna om hjälp. Vaktmästarna är hjälpsamma. På riktigt, alltså. Men elpianon är ju inte deras specialité.
Redan när kyrkomusikern anländer till kapellet och ser det för ett elpiano på tok för korta pianot börjar oron mala. Helt befogat, för det är inget elpiano. Det är en synt. En synt med begränsad kapacitet för tillfället:
1. Den har ett pianoljud som inte låter som ett piano (och heller inget annat tilltalande). Ljudet skulle kunna liknas vid en gammal speldosa. Fast då är man generös.
2. Det går inte att få bort det svajande ljudet.
3. Dess högtalare matchar trots maxvolym inte alls lokalen.
4. Dess tangenter räcker inte till för det tänkta pianostycket som de anhöriga specifikt önskat.
Wilhelm Peterson-Bergers just för detta tillfälle inövade "Till rosorna" har inte en chans.
Goda grannar
Den första februari fick jag en kompis-prenumeration på "Sydsvenskan". En kompis-prenumeration innebär att någon man känner ger bort (utan att själv betala) en tre månaders prenumeration av Skånes största tidning. Nu till ett erkännande. Jag gillar att det dimper ner en tidning varje morgon (trots att jag vaknar i skräck och misstänker inbrott) men jag är världens sämsta tidningsläsare. Förr läste jag förstasidan, serierna och TV-programmen. TV-programmen, i den mån jag undrar, kollar jag numera på internet. Serierna roar mig inte längre. Ta bara "Laban" som exempel. Det händer ju aldrig något. Ruta ett: Laban hör husse ropa:" Hundgodis". Ruta två: Laban rusar dit. Ruta tre: Husse har hällt upp ett bad. "Lurad", tänker Laban. Allvarligt, vem roas av sånt? Tidningens förstasida känns fortfarande aktuell. Och jag är ju 30+ nu så jag bläddrar igenom tidningen och läser de flesta rubrikerna. Men jag känner en viss sorg. Dels över min oförmåga att ansluta till allmänbildningen och dels över att så många ord går rakt ner i pappersinsamlinen - olästa! Så fick jag en idé. Jag satte upp en liten lapp ovanför fönsterbrädet i vår trappuppgång där jag skrev något i stil med att jag gärna delade med mig av min välbevarade prenumeration. Jag la ut tidningen. Sen smög jag vid mitt titthål för att se om någon skulle nappa på förslaget. Inget hände. Ja, ja, tänkte jag. Det får väl bli pappersinsamlingen ändå. Men så plötsligt var tidningen borta! Nu har det hela pågått i drygt en vecka men fortfarande har jag ingen aning om vem det är som nappat på detta familjära och miljövänliga initiativ från mig (som i mitt eget huvud nu bär gloria).
Den gamla goda julen
"Jag vill ha tillbaks den gamla julen just precis som den var förr". Så börjar en julvisa vi sjöng på skolans julavslutning när jag gick i nian. Att använda ord som "förr" känner jag kanske är aningen överdrivet när man inom snar framtid ska påbörja sitt 33:e år, men visst är det lätt att bland julgran och tindrande ljus bli lite sentimental och minnas hur julen var när man var barn. Jag har privilegiet att ha växt upp under förhållandevis konfliktfria jular om man inte räknar vanligt gnabb som jag tror finns i de flesta familjer. Julafton var så spännande. Det var julstrumpan som var bullig av paket men som inte fick öppnas före klockan sex (då jag och min syster i juliver varit uppe ett tag), sen storkusiner att fresta på allt under den långa väntan på själva julklappsutdelningen. Nu kanske man tänker att vi frossade i materiella ting, men även det enklaste gladde mitt lilla barnahjärta. Så här långt in i redogörelsen för mitt julfirande känner jag att intresset hos läsaren kanske börjar svalna och tänker nu lämna svunnen tid (intresserade kan få en hyfsat underhållande beskrivning av min familjs traditioner på begäran).
Nu vill jag i stället berätta om de upplevelser jag haft gällande både stort och smått. Jag gjorde en skrämmande upptäckt när jag i år tittade in i julkrubban i mitt föräldrahem. Nej, Jesusbarnet var inte stulet som det i Jönköpings krubba i realstorlek vid stora hotellet. Jesus återfanns så småningom i hamnkanalen, men det är en annan historia. Tillbaka till den krubba från Betlehem i trä som alltid i juletid står placerad på stora skåpet i mitt föräldrahem. Där hade det skett en revolutionerande nyordning. In i stallet med Maria hade en herde flyttat in. Josef fanns det inte ett spår av och fåren var herrelösa (eller heter det herdelösa?). Visst måste man följa med i tiden och inte fastna i gamla mönster och numera är ju kärnfamiljen ingen självklarhet, men finns det inget som är heligt? Jag kommer ju dessutom ifrån ett kristet hem! Jag frågade min mor men hon svarade bara helt odramatiskt att detta var de krubbfigurer hon hittat.
Och så kommer gnällkärringen i mig fram. Julrean. Vem har hitta på den? Läskig är vad den är. Minst sagt. Jag förfäras som aldrig förr. I år ackompangerades den dessutom av slaskväder vilket i hög grad ökade butikernas otrivsel i form av blöta golv med intrampade trikårester. Och galna människor som sliter och river i kläder som de inte ens kommer passa i. En ackryltröja kommer dessutom noppa sig även om den är inköpt till 30% av ordinarie pris. Gå hem med er, alla reahulliganer! Sluta uppmuntra affärsverksamheten att göra sig av med saker ingen någonsin velat ha. Själv köpte jag ett kort som jag skickade. Det var inte på rea.
Nu är julen över. Egentligen är det tjugondag Knut som julen dansas ut, men det känns lite förlegat att vänta så länge i vårt framåtsträvande samhälle. Jag vet inte om jag gillar julen. Måste man ta ställning till det? Måste man göra julen till något den inte är och vad blir den om man inte gör något av den. Det är väl med den som allt annat att man får fokusera på det positiva. Nämligen... (Här kan man välja själv vad man vill fylla i.) Julen kommer och går år efter år. Stå ut eller njut! Fick lite rim-feeling....
Är du laddad?
Tänk att vara en mobiltelefon. Eller en dator. Plötsligt så bara känner man sig slut. Då gör man ett litet ljud eller blinkar med en liten lampa och blir sen inkopplad till en dosa och satt på laddning. Och så laddas man i de flesta fall tills man är helt full igen. Får man inte sin laddning lägger man av, stänger ner. Sen kan folk bli tvära och sura bäst de vill. Blir man inte inkopplad och laddad gå man helt enkelt inte igång igen.
Är man en telefon och inte tycker mottagningen är bra kan man också bara stänga ner. Tänk att få göra så i en meningslös diskussion eller när man tycker att den man pratar med inte tar till sig det man vill säga! Är man en dator kan man hänga sig när man tycker att det blir för mycket information. Låta sin lilla färgglada symbol snurra runt, runt, tills man känner att man har kontroll igen.
Fast det gäller att hålla sig på topp. I konkurrensen av nya modeller blir man lätt gammal och avdankad. Kanske lika bra att vara människa i alla fall. Fast där gäller det också att hålla sig på topp. När frisörens strålkastare avslöjade de vita stråna valde jag att bli blond igen även om det sved i börsen! Och med tanke på dagens uppstigning så borde jag vara rejält laddad. Ladda och på topp då.
Förunderligt och märkligt
Alla människor är unika. Men jag är inte bara unik. Jag är "egen". Bohem är kanske att ta i för då ska egenheten ligga mer på ett estetiskt plan har jag fått för mig. Speciell kan man också säga. Det låter mer utmärkande. Min egenhet känns aningen dold. Fast ändå gör den sig väldigt tydlig ibland. Här följer nu några exempel.
Jag har ett par träskor. De är svarta med lila blommor. Jag har faktiskt haft dem i flera år. Till och med sulat om dem. Detta skedde när jag bodde i Spanien. Där hade de inte riktigt koll på att träskons hårda material brukar kompenseras med en MJUK gummisula. Så jämförelsevis sviktar andra träskor, om ni förstår vad jag menar. Som en liten parentes kan tilläggas att träskor i Spanien kallas "suecos" vilket betyder "svenskar". Men nu var det inte Spanien vi skulle tala om utan min egenhet i kombination med mina träskor.
Jag har dem när jag går till "Friskis och Svettis". Redan i det ekande trapphuset till "Friskis och Svettis" lokaler ekar de betydligt mer än andra besökares trendiga jympaskor. Sen när man kommer in är det skofritt som gäller. På väggen är det hylllor uppsatta där man kan placera sina skor. Jag är helt säker: där står aldrig några andra träskor än mina. Jag förstår egentligen inte varför folk tittar så konstigt på mig och mina skor. Det är ju inte så att jag genomför ett pass i träskor. De är enbart anlitade för transportsträckan. Visst kanske det ser märkligt ut till träningskläder men för mig som bor bara några minuter från lokalen känns det smidigt att slippa snöra hit och dit. Nu är det bara hoppa i tofflorna och så bär det av.
Sen får man tydligen inte heller prata med pingviner på McDonalds. Det är helt sant, att det kan dyka upp pingviner där. Sist jag stod i kön och väntade på min lilla burgare kom det fram en pingvin och la sina små korta vingar på disken. Visst, han hade en ägare på fyra, fem år som stod bakom, men man såg vem det var som tänkte beställa. Rättare sagt, jag såg. Så jag frågade pingvinen om han åt pommes frites. Detta nekade han till. Han höll sig helst till fisk, sa han och tittade lite dumt på mig. Som att jag borde vetat bättre. Fast han hade glimten i ögat. "Känner ni varandra" frågade plötsligt en man som hörde till pingvinsällskapet. När jag då sa att "nej, men det är inte varje dag man träffar på en pingvin på McDonalds" blev jag skeptiskt betraktad och mentalt förpassad till icke tillräknelig hos betraktaren.
Jag känner att det räcker med bekännelser nu. Om jag i vuxen ålder pratar med en necessär, har en väska som heter Roger och äter fiskpinnar med makaroner fyra dagar i veckan får bli en gissning.
Kontraster - ko, trast, katt, as, orre...
Jag undrar vad man skulle göra om man hade obegränsat med pengar och obegränsat med tid. Många säger att det är kontrasterna som gör det. Att man gillar att vara ledig för att det kontrasterar till att arbeta eller plugga eller vad man nu gör. Så har jag inte riktigt hört om pengar. Att det känns bra att ha ont om pengar för att det kontrasterar till när man har mer. Däremot kan jag säga att jag som inte är speciellt rik ändå tycker jag har allt man behöver. Fast visst finns det en del saker jag skulle vilja köpa. Som en espressomaskin. Eller en ny säng. Eller en trådlös router...
Om man står i toalettkö stämmer i alla fall inte den där ledig-grejen. Kontrasten till ledigt ger ingen som helst befriande respons när det är upptaget. Visst känns det förlösande när det äntligen blir ledigt men den väntan hade man lika gärna klarat sig utan!
Sen undrar jag om man verkligen behöver alla årstider. Eller alla väder. Nu tänker jag inte på naturen. Det gör jag ofta annars när jag sopsorterar och är miljöanpassad. Men just nu tänker jag på min mentala hälsa. Jag tror inte att jag behöver regn för att uppskatta sol. Jag tror inte heller att de gråa tunga novemberdagarna som suger ut minsta uns av energi på allvar hjälper mig att uppskatta ljuset. Om man hårdrar blir det ju så att man måste uppleva död för att uppskatta liv.
Nu spelar mitt resonemang inte så stor roll - så synd för er som suttit och läst det. Ingen har obegränsat med tid, de flesta inte heller obegränsat med pengar, årstiderna och vädret gör som de vill och man kommer få stå i toalettkö.
Idag tittar solen fram. Om en stund kommer jag att gå en promenad med en god vän. Jag hoppas jag kommer uppskatta det fast jag den senaste tiden inte varit ute och promenerat i regn med någon jag irriterar mig på!
"Sommartider hej hej"
"Den blomstertid nu kommer..." så var den här igen. Även om jag så här mitt i city inte direkt kommer i kontakt med några fagra blomsterängar. Men värmen har jag känt av - om så mest från inomhus. För något som faktiskt inte dragit igång än är mitt eget sommarlov. Däremot har Anders Lundin stämt in i allsång och "Morden i Midsomer" pågår för fullt. Det är jag faktiskt lite imponerad av. Att detta mördande kan fortgå. Borde inte hela Midsomer ha varit utrotat vid det här laget? Sommar efter sommar fortgår denna lilla pittoreska engelska stad att producera fram nya lämpliga mordoffer. Egentligen är jag inte så förtjust i serien men det är väl med den som med myggen - de hör sommaren till. Något jag däremot uppskattar desto mer är "Sommar i P1". Jag tror faktiskt jag ska gå in på sr.se och lyssna på en repris nu ögonaböj!
Så kul man kan ha då...
Skrattar bäst som skrattar mest
Jag har funderat över vad som är roligt och inte. Ordet komedi brukar ju användas om filmer som ska var roliga. Jag tycker att det minsta man kan begära av något roligt, som en komedi, är att det i alla fall rycker i mungiporna. Skrattar man högt, länge och sanslöst får man se det som en bonus. Jag har sett en del komedier där inget av tidigare beskrivna symtom för att ha roligt kunnat påvisas. Till exempel "Dum, dummare" med Jim Carrey. Den anses vara en rolig film, en komedi i allra högsta grad. Jag känner inte minsta kittling i mungipan. Jag tycker det enbart är äckligt när huvudrollsinnehavaren fastnar med tungan i skidliftens stolpe.
Jag är nog mer en "parlamentet-typ". Där kan jag skratta rakt ut. Eller när Mia och Klara drar igång! Även hipp-hipp har roat mig i omgångar.
Sen finns det saker i vardagen som kan vara otroligt roande. Jag har en liten crash på glasögon. Tejpade och snea. Ta en dirigent som blir för ivrig och viftar av sig glasögonen. Eller en kontrabasist som böjer sig ner över sitt instrument så glasögonen glider längre och längre ner på näsan... jag tror budskapet gått fram. Och även jag, när jag ser det beskrivet så här i skrift, kan tycka att det är lite udda.
Dessvärre kan jag även skratta outtröttligt åt andras olycka. När stackars Johanna mitt under en föreställning halkar på några papper och handlöst faller i golvet är det som att det börjar bubbla i mig. Särskilt om jag vet att jag måste vara allvarlig. Skrattet rycker och sliter i min kropp. Tårarna rinner och kroppen börjar skaka, som av sig själv. Jag kan inte sluta skratta, jag vill inte sluta skratta. Jag vill ge mig hän åt denna oändligt starka kraft som tagit mig i sin besittning.
